airbiscuit

Jag vill bara gråta.

Jag blir så arg inombords, och det hjälpte inte precis med att en kompis länkade Blondinbellas videoblogg där hon går med sin kappa full med döda djur som hon bär upp som ingenting och pratar om hur mycket hon tycker om julmat och prinskorvar. Och att hon ens kan med att nämna sin mormor i hela sammanhanget, jag hade förfan skämts över att vara hennes fis i rymden ifall det nu skulle vara så. Fast för att vara sådär illa krävs det nog hela familjens påverkan, alla vännernas också. Hennes mormor är säkert pantad hon med.

Nej, nu räcker det med Blondinbella, jag tror att jag hade kunnat skriva en hel bok.

Tillbaka till julen. Jo, hemska högtid. Varför kallas det ens för högtid? Jävla lågtid är vad det är. Folk mår dåligt, kristendomen är skit. Många fler bekanta har dött än vad jag någonsin varit med om i mitt halvkorta liv. Vad i hela friden ska vi fira för? Om man bortser själva anledningarna, vilket jag tvekar på att någon kan svara på riktigt ordentligt, riktigtvärt, så är den stora frågan: Hur fan firar vi inte då? Jo, med en död jävla gris mitt på bordet.

Senapen är helt ok, men förfan, tänk lite va? Det finns inte en endaste jävla anledning till att fira, men ändå skapas ännu mer ofred hos djuren än vad vi kan hitta i vardagen. Ännu mer orättvisor, ännu mera död och ännu mer lidande. Om majoriteten inte ens kan inse hur samhället ligger till och hur stor press som ligger på djur i vardagen, hur ska dem då kunna se all onödig drama och liv som krossas under högtidens blindhet? "Nja, jag gillar väl inte julen så mycket. Men visst, för några klappar tar jag gärna några skivor av den saftiga skinkan." Eller; "Ät nu upp, annars får du inte öppna klapparna." Fast den allra finaste måste nog ändå vara den att dem flesta barnen, yngre/äldre skitsamma, barn i allmänhet gillar köttbullar och korv. Dem ifrågasätter inte ens vad det är dem stoppar i sig, och inte heller berättar föräldrarna. Respektlöst, och alldeles för jävligt.

 "Pack your bags, we're moving to Sweden, kids." -Jag har inte riktigt sådär jättemycket minnen från julen, vare sig dåliga eller bra. Jul var jul helt enkelt, något som alla firar, och varför skulle vi vara dem som var dem? Nej, precis. Vi hakade nog på, vår lilla familj i vår ensamhet med några klappar var och sån fin julmat som jag skrev om ovan. Men inte '01, då var det andra bullar, andra jävligheter och andra omständigheter. Andra mål.

Mamma och Pappa bestämde att vi skulle flytta till Sverige. Efter nästan åtta hela år i ett helt annat land, med mycket vänner, det mesta var bättre har jag kommit på nu i efterhand. Vi hade en dag kvar i skolan innan lovet, och den dagen spenderade jag med att gråta. Få hälsningar från alla mina vänner, grannar, bekanta, lärare, föräldrar skrivna på skoluniformens skjorta var en stor del av dagen. Att få ett sådant besked när man knappt vet hur man uttalar ordet 'svennebanan' ordentligt är mer att stå i än vad man kan tänka sig. Strax efter det skildes mina föräldrar, och vi satt med varsin julkapp på flyget. Vi hade öppnat allting annat innan. I ett hörn av en del av vardagsrummet, medan flyttsnubbarna bar ut resterande möbler ur huset.

 Väl i Sverige började kulturkrock efter kulturkrock, sedan språkkrock/familjekrock/vännerkrock. Och efter det skolkrock/mobbning och kärlekskrock, you name it, your pick. Minnena av den julen, den perioden innebär sjukt mycket mer än bara en julgran och julkappar och äcklig julskinka. Men när jag ändå är igång kan jag lika gärna sjunga min klagosång högre än tidigare.

 -"Det blir vad man gör det till." Nu ska jag supa ned migsjälv och låtsas som om ingenting har hänt och som om det vore mina sista öl.

Och Blondinbella: Kör upp prinskorven i röven, horjävel. Cheers!