airbiscuit

vi förstör och förstör. vi går bara framåt i tiden, men bakåt i sinnet. människan vet mer än någonsin om våran miljösituation och alla problem som fortfarande finns till. men vad gör vi? vad händer? jo, vi går bakåt. vi uppför oss som om vi vore grottmänniskor, fast elakare. istället för att 'jag är hungrig, jag går ut och hugger en kamel nu', så är det... 'hm. hur ska jag kunna få folk att nappa på mina produkter(som egentligen inte är mina egna produkter, utan andras liv som jag väljer att utnyttja och sedan kalla det för kött av fin kvalité, betoning på fin kvalité)? hur ska jag kunna tjäna så mycket pengar som möjligt utan att lägga ner så mycket som industrin "förtjänar"? jofan, men vi kör på det. jag köper dom billiga små burarna, för det är bara mina pengar och mitt företag som räknas, konsumenterna av min produkt får aldrig veta vad de stoppar i sig och mmm snart är jag rik, och då får jag min makt och kan ge min älskade man ett par nya kulor och minstingen kan få en ny fin cross som förstör miljön ännu mera. fula jävla pengar, och blåsta människor.

ifall jag hade varit rik, visst, ifall jag nu hade kunnat bli glad av enbart pengarna(vilket jag faktiskt tvekar på att jag kan bli. det är en av många faktorer som krävs, men det är ingen avgörande faktor.), så hade jag aldrig kunnat med att spendera och njuta av fula pengar. svarta pengar. jag hade velat spendera mina pengar med gott samvete, och såklart spenderat dem på andra saker än nya föremål. en matierialiserad värld med överproducerade produkter som inte ens är våra egna.

och det är ett prevelegium att vi har det så bra som vi har det här på jorden(oavsett hur dumt det är, så är det faktiskt så att vi kan välja att blunda inför allt. vi kan flytta till någon tropisk ö någonstans nedanför ekvatorn, och leva med kokosnötter och palmer, överlåta miljöförstörelsen och utnyttjandet av liv och individer till andra.), men varför ska vi hela tiden utnyttja så mycket vi kan? varför nöjer vi oss inte bara med det som vi har? varför måste människor bli maktgalna och pengagalna. makt i sig är väl egentligen en fråga av personlighet och prioriteringar samt miljö(och med det menar jag uppväxt/område och även religion ifall man nu är så dum), men hur jävla snett ska det behöva gå? människan är fan skamlig och jag är trött på det. och det värsta är att jag känner mig alldeles för liten för att kunna göra skillnad. jag står på mig än så länge, jag går min väg och följer mina värderingar. och det viktigaste för mig är att mitt samvete är rent. se till att ditt också blir det.