airbiscuit

och nu är det nog dags för ännu en bit avreagering, det räckte inte med det förra inlägget.

pengar och sveriges ruttna system.
jag tycker faktiskt att det är helt ok med bidrag! jag lever själv på bidrag från staten, och sånt som staten har fixat och stökat med, för att få allt att gå runt.

inackorderingsbidrag för att kunna hantera skolan rätt och ha ork till att klara av saker. mitt underhållsbidrag får jag också, eftersom att jag inte bor hemma. men kanske är jag i främst behov av det för att jag har en pappa som ligger och gnider sig bland pengarna i en annan stad, och vägrar dela med sig. och för att hålla mitt psyke stabilt gentemot honom, har jag dom pengarna för att dämpa hur arg jag egentligen är. och det slutgiltliga: har man närvaro i skolan så har man studiebidrag. vilket jag egentligen inte förstår mig på. jag kan nästan sätta pengar på att vi är dom enda i hela vida världen som får betalt för att gå i skolan, få en utbildning (som vi faktiskt gör för våran egen skull).

personligen är väl pengarna helt ok att få, jag klagar inte precis. men all koncentration ligger på pengarna känns det som. jag menar: jag vill kunna plugga för min egen skull, gå i skolan för att kunna känna mig om ens liite smartare när jag kommit hem varje dag. men just nu är allt jag tänker på det att jag måste gå dit och få mitt förbannade bidrag och betala den ännu jävligare hyran. tillochmed våran egen framtid och våra framtida kunskaper och kanske tillochmed framtida tillgångar styrs av pengar.

men så vet ju alla det också -en gör skillnad, men mååånga gör förändringar, ibland stora förändringar. och hur dumt låter inte det att göra en 180-attitydsförändring (vilket i många fall inte hade varit helt fel, iochförsig..) och strunt i pengarna och plugga för vårat eget bästa?
... näe. skulle inte tro det.

jag känner mig grymt liten när jag sitter här framför min skärm och har en sån överdriven träsmak i röven att jag inget hellre vill ha än en kudde under min bakdel.

och nu kommer poängen (om det ens är någon, hm) med rubriken. vad kan man räkna med, när det gäller pengar? jag är student, och längre upp bland allt tjat nämnde jag mina fina bidrag (jag måste tillägga att jag spenderade hela sommaren med att jobba ihop hyror/skulder osvosv då bidragen inte fanns där, jag är faktiskt inte den som är lat)!

men iallafall: när sommaren slutade, började även studiebidraget och inackorderingsbidraget att komma igång igen (trodde jag). en liten skillnad var det sedan förra året, reglerna och utgivningsdatumen för bidragen har ändrats, och tydligen får man inga pengar förren i slutet av september.

jahapp. "ok" -kul att ni säger till.

min kära moder ligger ute med ca 4500kr, som hon egentligen inte alls har, och det finns inget eller ingen som står vid hennes sida i detta fallet. jag har fyra syskon, varav 2 bor hemma hos henne och en är hemma ibland och den andra ser jag knappt röken av. men pengarna går till min hyra. och här igen kan jag nämna att jag känner mig alldeles för liten i situationen i sig för att kunna göra nångonting åt det. vi får stöd, men inte tillräckligt. och vad kan man göra när det stödet man räknat med att få, inte är att räkna med? och tillråga så fick jag oturen på min sida och mina arbetsgivare "glömdde" att sätta in mer än halva min lön.

vad som brister vet vi redan, vad som suger, ja, det vet vi också. men jag har inte kommit så långt att jag har klurat ut någon lösning än, men det kommer väl någon dag då jag eller någon annan orkar lägga ned tillräckligt med energi när det gäller både att plugga sveriges uppbyggnad, och alldeles för dumma politiker.

nu ska jag gå och skita lite pengar, brb lol.