airbiscuit

Jag vill bara gråta.

Jag blir så arg inombords, och det hjälpte inte precis med att en kompis länkade Blondinbellas videoblogg där hon går med sin kappa full med döda djur som hon bär upp som ingenting och pratar om hur mycket hon tycker om julmat och prinskorvar. Och att hon ens kan med att nämna sin mormor i hela sammanhanget, jag hade förfan skämts över att vara hennes fis i rymden ifall det nu skulle vara så. Fast för att vara sådär illa krävs det nog hela familjens påverkan, alla vännernas också. Hennes mormor är säkert pantad hon med.

Nej, nu räcker det med Blondinbella, jag tror att jag hade kunnat skriva en hel bok.

Tillbaka till julen. Jo, hemska högtid. Varför kallas det ens för högtid? Jävla lågtid är vad det är. Folk mår dåligt, kristendomen är skit. Många fler bekanta har dött än vad jag någonsin varit med om i mitt halvkorta liv. Vad i hela friden ska vi fira för? Om man bortser själva anledningarna, vilket jag tvekar på att någon kan svara på riktigt ordentligt, riktigtvärt, så är den stora frågan: Hur fan firar vi inte då? Jo, med en död jävla gris mitt på bordet.

Senapen är helt ok, men förfan, tänk lite va? Det finns inte en endaste jävla anledning till att fira, men ändå skapas ännu mer ofred hos djuren än vad vi kan hitta i vardagen. Ännu mer orättvisor, ännu mera död och ännu mer lidande. Om majoriteten inte ens kan inse hur samhället ligger till och hur stor press som ligger på djur i vardagen, hur ska dem då kunna se all onödig drama och liv som krossas under högtidens blindhet? "Nja, jag gillar väl inte julen så mycket. Men visst, för några klappar tar jag gärna några skivor av den saftiga skinkan." Eller; "Ät nu upp, annars får du inte öppna klapparna." Fast den allra finaste måste nog ändå vara den att dem flesta barnen, yngre/äldre skitsamma, barn i allmänhet gillar köttbullar och korv. Dem ifrågasätter inte ens vad det är dem stoppar i sig, och inte heller berättar föräldrarna. Respektlöst, och alldeles för jävligt.

 "Pack your bags, we're moving to Sweden, kids." -Jag har inte riktigt sådär jättemycket minnen från julen, vare sig dåliga eller bra. Jul var jul helt enkelt, något som alla firar, och varför skulle vi vara dem som var dem? Nej, precis. Vi hakade nog på, vår lilla familj i vår ensamhet med några klappar var och sån fin julmat som jag skrev om ovan. Men inte '01, då var det andra bullar, andra jävligheter och andra omständigheter. Andra mål.

Mamma och Pappa bestämde att vi skulle flytta till Sverige. Efter nästan åtta hela år i ett helt annat land, med mycket vänner, det mesta var bättre har jag kommit på nu i efterhand. Vi hade en dag kvar i skolan innan lovet, och den dagen spenderade jag med att gråta. Få hälsningar från alla mina vänner, grannar, bekanta, lärare, föräldrar skrivna på skoluniformens skjorta var en stor del av dagen. Att få ett sådant besked när man knappt vet hur man uttalar ordet 'svennebanan' ordentligt är mer att stå i än vad man kan tänka sig. Strax efter det skildes mina föräldrar, och vi satt med varsin julkapp på flyget. Vi hade öppnat allting annat innan. I ett hörn av en del av vardagsrummet, medan flyttsnubbarna bar ut resterande möbler ur huset.

 Väl i Sverige började kulturkrock efter kulturkrock, sedan språkkrock/familjekrock/vännerkrock. Och efter det skolkrock/mobbning och kärlekskrock, you name it, your pick. Minnena av den julen, den perioden innebär sjukt mycket mer än bara en julgran och julkappar och äcklig julskinka. Men när jag ändå är igång kan jag lika gärna sjunga min klagosång högre än tidigare.

 -"Det blir vad man gör det till." Nu ska jag supa ned migsjälv och låtsas som om ingenting har hänt och som om det vore mina sista öl.

Och Blondinbella: Kör upp prinskorven i röven, horjävel. Cheers!

Ikväll blir det en tur till mitt fina hem, till min fina mamma och till min fina lillebror som tydligen har fått sina julbetyg och det dräper om mvg:n! Duktigt, Joel!

Häromdagen/kvällen var sjukt värd. Trippen till Jönköping tog längre tid än räknat, och eftersom att gänget skulle ta pauser på alla möjliga ställen och pga diverse anledningar blev det ingen energi kvar åt att försöka hålla tiden. Men det gjorde inget, vi kom i tid och inte heller missade vi något.

Have Heart körde sin grej och var lika bra som dem tidigare gångerna jag sett dem, dock var det en skönare känsla i China-lokalen. Mer folk i en mindre lokal är mysigare helt enkelt! Kändes bra att träffa lite folk, och att hänga lite med Clarah. Andra gången ihop, woho.

Efteråt blev det roadtrip tillbaka till Alingsås för att lämna av Linus, och konstigt nog bara ett endaste stop, max. Grönmålet får 5/5 toasters, men kaffet ligger på minus alltså.

Vi hamnade tillslut iallafall inte upp hemma, utan i Jonathans sommarstuga i Horla utanför Alingsås. Himla fin skog runtom alltså, speciellt med mörkret, jättefint, inte alls läskigt. Värme och vatten fanns inte med i bilden, så det blev stickade kläder, el-paco-hattar och filtar framför brasan. Och kissa fick man göra ute, och ifall man hette Emmy var det tvunget med sällskap också.

Gött sänghäng blev det sen och dagen efter var huvudet fullt med rök och stugan likaså. Jag hoppas på att Killing the dream i Örebro blir lika fett, jag räknar dagarna i smyg tills den 4e januari! Nästan så att jag räknar halvdagar också! Efter det kanske det inte blir så mycket mera roligt..

Nu ska jag på julspel, tror jag.

Jag blir lite slut i kroppen alltså, vi måste prata. Och säkerligen är det mina trötta ögon och mina upprepade gäspningar som helst av allt vill prata, men jag måste erkänna att det hade varit väldigt skönt.

Vadå vänner? Jag måste veta hur du känner, annars blir allting mest obekvämt och jag blir osäkrare i längden. Ingen höjdare, ingenting att nöja sig med.

Kvällen var dock mysig, den vanliga röran lagades och käkades! Disken blev äntligen diskad och min sista cigarette blev även upprökt. Himla skönt, himla jobbigt, himla tråkigt med skola om sisådär sex timmar. Nu blir det fler One tree hill avsnitt (jag ska försöka ta mig igenom minst ett) och sen hoppas jag på att få somna ifred utan onödiga tankar. Kan det inte bara flyta på som det brukade? Liksom, antingen helt ut eller inte alls. Mellantinget gör mig galen, jag vill känna att det är ok närsom, jämt och hela tiden. Uh! Och nej, jag tänker inte ursäkta mina tankar och mina problem.

Men för att se det från den positiva sidan: Jag har inte insomningssvårigheter, och inte heller aids.

The world makes sense again! Godnatt.

Du får tänka på mig lite, tycker jag. Du ska åka men jag är kvar här, känns helt sjukt. Och inte bara för att pirret i magen stundvis är väldigt jobbigt, utan mer för att jag också vill åka någonstans. Jag har väntat lite mer än en liten stund på det, och har utan tvekan några år kvar av väntan till. Men hörru du, killen som jag alltid brukade titta på, jag är glad för din skull och är ännu gladare över att jag har fått hålla dig i handen lite.

Oavsett så sa Fäck det bäst en gång i tiden -"Kärlek är för bögar och handikappade."

Nu ska jag måla lite! Killing the dream utsöndras rätt överdrivet, rätt underbart, rätt fint.