Come on baby
Jag vill lära känna dig.
Jag vill fika med dig. Jag vill hälla i mig fyra liter kaffe och kedjeröka ett paket cigaretter i ditt sällskap. Jag vill dela minnen från någon park i Göteborg med dig, jag vill bjuda dig på dansken och höra dig tacka nej, gå på spelningar med dig, känna takten från musiken enda nerifrån tårna. Utöver det vill jag även sitta hemma och dricka té med dig, och bara vara med dig. Slösa bort min tid på dig, och tycka att det är värdefullt. Jag vill ha dig, lika mycket som jag ville då.
Jag vill att du ska ogilla mina vanor, och det jag väljer att dricka och äta och allt sånt som du egentligen inte kan förstå dig på. Eller snarare förstå mina egna brister. Tro mig när jag säger att jag vill att du ska tycka att jag är det charmigaste äcklet du vet när jag tar upp fimpar från marken och röker dem helhjärtat.
Jag vill att du utmanar mig med ord, blickar, musik, och ditt sätt att vara på. För att så länge känslan finns, och din blick, är jag inte helt säker på ifall jag vill ignorera detta och leva vidare bara sådär. Det kan nog hända att jag tycker att det är värt att kämpa för din skull, och det förvånar mig faktiskt inte alls att jag har kommit fram till det. Det är likadant nu som det var då, och det är väl egentligen det enda som vi kan bygga på.
Och jag vill verkligen inte ångra att jag aldrig gjorde något, så jag har funderat lite. Ska vi ta en fika?
Jag vill fika med dig. Jag vill hälla i mig fyra liter kaffe och kedjeröka ett paket cigaretter i ditt sällskap. Jag vill dela minnen från någon park i Göteborg med dig, jag vill bjuda dig på dansken och höra dig tacka nej, gå på spelningar med dig, känna takten från musiken enda nerifrån tårna. Utöver det vill jag även sitta hemma och dricka té med dig, och bara vara med dig. Slösa bort min tid på dig, och tycka att det är värdefullt. Jag vill ha dig, lika mycket som jag ville då.
Jag vill att du ska ogilla mina vanor, och det jag väljer att dricka och äta och allt sånt som du egentligen inte kan förstå dig på. Eller snarare förstå mina egna brister. Tro mig när jag säger att jag vill att du ska tycka att jag är det charmigaste äcklet du vet när jag tar upp fimpar från marken och röker dem helhjärtat.
Jag vill att du utmanar mig med ord, blickar, musik, och ditt sätt att vara på. För att så länge känslan finns, och din blick, är jag inte helt säker på ifall jag vill ignorera detta och leva vidare bara sådär. Det kan nog hända att jag tycker att det är värt att kämpa för din skull, och det förvånar mig faktiskt inte alls att jag har kommit fram till det. Det är likadant nu som det var då, och det är väl egentligen det enda som vi kan bygga på.
Och jag vill verkligen inte ångra att jag aldrig gjorde något, så jag har funderat lite. Ska vi ta en fika?
Det är bra, det är bra
Jag har tjatat på Hannah länge nu på att jag ska få skriva ett inlägg, och nu när jag väl fått chansen har jag inte ens något vettigt att skriva.
