The times they are a-changin'
Det som är värst är väl ändå tanken av att jag kanske inte ens är bjuden på bröllopet.
Both halves are the better half, like a joke tryin' to make another joke laugh
Idag somnade jag i skolans skönaste fåtölj och idag blev därmed världens bästa dag.
.. om man nu bortser från det att Ceremony spelar just nu och jag är hemma!
.. om man nu bortser från det att Ceremony spelar just nu och jag är hemma!
Men var med henne då. Eller henne, eller henne. Eller hon där borta.
Oavsett vad syftet är, anledning till att du umgås med dem är, spelar det ingen roll. Jag vill veta hur vi står och jag har ingen lust att upptäcka en dag att jag har aids eller något annat äckligt för att du vägrar tala om det. Det enda jag får veta, eller snarare höra: Jag hänger med henne. Eller henne, eller henne. Eller hon där borta.
Jag vill ingenting med dig på det viset, och jag talar inte av ren svartsjuka. Men nu börjar det gå över gränsen och hos mig tar du min hand och låtsas som ingenting. Oavsett, så är jag inte på längre.
Hemma i Lysekil förövrigt! Spenderade gårkvällen framför datorskärmen och med familj, rätt skönt att inte göra något för en gångs skull. Det känns som om jag har blivit hur upptagen som helst, och det är jag verkligen inte van vid. Nu kan jag nog radera tankarna om att skaffa mig en hobby, och det känns ändå inte som om det vore det värsta.
Den nya lägenheten är hur mysig som helst, jag gillar den verkligen. Dock är den så pass lyhörd att man känner sig lika stor som shrek när man går igenom hallen och det bara knarrar vid varje steg man tar. Men det får väl kärringarna under tåla.
Morfars 75års dag firades förövrigt idag på Rosvik, enda restaurangen i Lysekil. Jag fick tsayspett och klyftpotatis och bearnaisesås och xider och mmmmmmmmmmmmm åh, gott.
Jag väntar fortfarande ivrigt på svar från Bohuslänningen, om att få börja skriva där. Och skickade dessutom ut en intresseanmälan och ett halvt cv till Junkyard för att få börja skriva för deras JUNK- nya internetportal. Så lite hoppas jag på nu, bara för att jag kan.
Nä, nu blir det mer Ill Bill och hans klungor! Kanske té också.
Jag vill ingenting med dig på det viset, och jag talar inte av ren svartsjuka. Men nu börjar det gå över gränsen och hos mig tar du min hand och låtsas som ingenting. Oavsett, så är jag inte på längre.
Hemma i Lysekil förövrigt! Spenderade gårkvällen framför datorskärmen och med familj, rätt skönt att inte göra något för en gångs skull. Det känns som om jag har blivit hur upptagen som helst, och det är jag verkligen inte van vid. Nu kan jag nog radera tankarna om att skaffa mig en hobby, och det känns ändå inte som om det vore det värsta.
Den nya lägenheten är hur mysig som helst, jag gillar den verkligen. Dock är den så pass lyhörd att man känner sig lika stor som shrek när man går igenom hallen och det bara knarrar vid varje steg man tar. Men det får väl kärringarna under tåla.
Morfars 75års dag firades förövrigt idag på Rosvik, enda restaurangen i Lysekil. Jag fick tsayspett och klyftpotatis och bearnaisesås och xider och mmmmmmmmmmmmm åh, gott.
Jag väntar fortfarande ivrigt på svar från Bohuslänningen, om att få börja skriva där. Och skickade dessutom ut en intresseanmälan och ett halvt cv till Junkyard för att få börja skriva för deras JUNK- nya internetportal. Så lite hoppas jag på nu, bara för att jag kan.
Nä, nu blir det mer Ill Bill och hans klungor! Kanske té också.
