One of us must know
Försov mig igår till skolan, och råkade vakna till att solen gick ned. Ingen höjdare ifall man nu tänkt att man skulle vända på dygnet, och komma in i den så kallade 'rätta' rutinen igen.
Som vanligt när jag vaknar när jag inte borde, har jag ångest. Så sjukt störande. Och det beror inte bara på det att jag har försovit mig, ännu en gång.. Utan och för att jag inte har några planer. Jag vet att jag inte kommer att kunna somna i tid, igen. Och i det här fallet visste jag även det att mina två vänner som jag umgås som mest med här i stan, att båda ligger hemma och är sjuka pga att en viss Emmy smittat dem. Som sagt, lite ångest i kroppen är jobbigt, men inget som någon dött av. Iallafall inte i en sån här töntig situation som att inte ha något att göra.
Jag fick iallafall några samtal av Luby, som höll mig på andra tankar. Och även ett räddande samtal från Emilia senare som berättade att hon var friskare och även tillbaka i stan. Lättnad. Något att göra senare, eller snarare: Någon att vara med, en garanti att slippa tänka alldeles för mycket och äntligen någon som jag kan tjata hål i huvudet på! Eftersom att hon varit sjuk ett litet tag så hade jag som bästa vän hur mycket oviktigt som helst att dela med mig av. Jag är glad över att hon orkar lyssna faktiskt!
Vi kikade på 'Persuit of Happyness' med Will Smith och grät en liten skvätt båda två, jag tror det behövdes. Tankarna snurrade på som utav bara helvete, och filmen går ju ut på att hitta lyckan. Och prioritera behov såklart. Att saker som man tidigare tagit för givet försvinner, bara sådär, utan att man själv kan göra något för att påverka. Eller det att man gör allt man kan fast att det inte räcker till. Och givetvis låg det mycket tyngd på vad lycka är, och hur man nu kan tänka sig hitta den. Filmen gav inga svar utan lämnade mig bara med ännu mer frågor om migsjälv och olika situationer.
Väl hemma och jättedålig på att somna, började jag kolla på The Notebook som jag har på datorn. Trodde inte att den fungerade, men det gjorde den visst. Efter den sorgliga och jobbiga och fina kärlekshistorian blev det andra funderingar. Trots att jag är så trött på funderingar just nu, kan jag inte hjälpa det. Man tänker lite på dem relationer och känslor man haft. Och med relationer menar jag inte stämpeln flickvän/pojkvän, för det kan jag inte säga att jag ärligt har haft. Utan mer relationer som man har till människor, möjliga relationer och relationer som varit. Vissa relationer som bara ligger och vilar till exempel.
Nu i sommar blir det tre år sedan jag såg min första crush! Kanske till och med fyra, hm. Tiden går iallafall sjuk fort, och sist jag såg den här människan var han lika lite min typ som han alltid har varit. Musik och hjärta på rätt ställe, verkar han dock ha. Fast det räcker inte alltid till. Och med detta sagt kan jag helt ärligt säga att som 14-åring hade jag upplevt kärlek vid första ögonkastet. Så ni som har tappat hoppet kan ju gå och dö eller något, för att ge upp en sån sak är som att ge upp hela sigsjälv, och det är inget någon fyndig jävel kan stå och propagera för.
Som det är nu annars, i det så kallade nuläget, så sitter jag och funderar på min nuvarande situation. Vad händer från och med i fredags till fem månader framåt? Jag är glad över att du hörde av dig såpass fort, det tvekar jag på om jag själv hade gjort. Det gick ett dygn. Och så fort jag hade svarat på ditt mail och sedan loggade ut, började jag undra hur du hade det. Det trodde jag att jag skulle få svar på nästa gång jag loggade in och mail-symbolen blinkade, men icke, jag hade lite fel där en stund. Smurfen38, K40 undrade hur läget var. Det är la gött, svarade jag.
Det jag ville komma fram till idag var väl det att ibland slås man av olika saker som gör att man ifrågasätter lycka och vad det innebär. Man sätter saker i olika fack, och stämpar dem med olika möjligheter om framtiden. Ikväll, eller inatt, eller imorse, har jag kommit till lite mer klarhet. Men efter ett telefonsamtal som störde upp lite är jag lika tveksam och lika beslutsam som innan, när det gäller lycka och vägen dit.
Vi får se vad som händer nu, men ja, det är la gött.
Nu ringer det igen..
Som vanligt när jag vaknar när jag inte borde, har jag ångest. Så sjukt störande. Och det beror inte bara på det att jag har försovit mig, ännu en gång.. Utan och för att jag inte har några planer. Jag vet att jag inte kommer att kunna somna i tid, igen. Och i det här fallet visste jag även det att mina två vänner som jag umgås som mest med här i stan, att båda ligger hemma och är sjuka pga att en viss Emmy smittat dem. Som sagt, lite ångest i kroppen är jobbigt, men inget som någon dött av. Iallafall inte i en sån här töntig situation som att inte ha något att göra.
Jag fick iallafall några samtal av Luby, som höll mig på andra tankar. Och även ett räddande samtal från Emilia senare som berättade att hon var friskare och även tillbaka i stan. Lättnad. Något att göra senare, eller snarare: Någon att vara med, en garanti att slippa tänka alldeles för mycket och äntligen någon som jag kan tjata hål i huvudet på! Eftersom att hon varit sjuk ett litet tag så hade jag som bästa vän hur mycket oviktigt som helst att dela med mig av. Jag är glad över att hon orkar lyssna faktiskt!
Vi kikade på 'Persuit of Happyness' med Will Smith och grät en liten skvätt båda två, jag tror det behövdes. Tankarna snurrade på som utav bara helvete, och filmen går ju ut på att hitta lyckan. Och prioritera behov såklart. Att saker som man tidigare tagit för givet försvinner, bara sådär, utan att man själv kan göra något för att påverka. Eller det att man gör allt man kan fast att det inte räcker till. Och givetvis låg det mycket tyngd på vad lycka är, och hur man nu kan tänka sig hitta den. Filmen gav inga svar utan lämnade mig bara med ännu mer frågor om migsjälv och olika situationer.
Väl hemma och jättedålig på att somna, började jag kolla på The Notebook som jag har på datorn. Trodde inte att den fungerade, men det gjorde den visst. Efter den sorgliga och jobbiga och fina kärlekshistorian blev det andra funderingar. Trots att jag är så trött på funderingar just nu, kan jag inte hjälpa det. Man tänker lite på dem relationer och känslor man haft. Och med relationer menar jag inte stämpeln flickvän/pojkvän, för det kan jag inte säga att jag ärligt har haft. Utan mer relationer som man har till människor, möjliga relationer och relationer som varit. Vissa relationer som bara ligger och vilar till exempel.
Nu i sommar blir det tre år sedan jag såg min första crush! Kanske till och med fyra, hm. Tiden går iallafall sjuk fort, och sist jag såg den här människan var han lika lite min typ som han alltid har varit. Musik och hjärta på rätt ställe, verkar han dock ha. Fast det räcker inte alltid till. Och med detta sagt kan jag helt ärligt säga att som 14-åring hade jag upplevt kärlek vid första ögonkastet. Så ni som har tappat hoppet kan ju gå och dö eller något, för att ge upp en sån sak är som att ge upp hela sigsjälv, och det är inget någon fyndig jävel kan stå och propagera för.
Som det är nu annars, i det så kallade nuläget, så sitter jag och funderar på min nuvarande situation. Vad händer från och med i fredags till fem månader framåt? Jag är glad över att du hörde av dig såpass fort, det tvekar jag på om jag själv hade gjort. Det gick ett dygn. Och så fort jag hade svarat på ditt mail och sedan loggade ut, började jag undra hur du hade det. Det trodde jag att jag skulle få svar på nästa gång jag loggade in och mail-symbolen blinkade, men icke, jag hade lite fel där en stund. Smurfen38, K40 undrade hur läget var. Det är la gött, svarade jag.
Det jag ville komma fram till idag var väl det att ibland slås man av olika saker som gör att man ifrågasätter lycka och vad det innebär. Man sätter saker i olika fack, och stämpar dem med olika möjligheter om framtiden. Ikväll, eller inatt, eller imorse, har jag kommit till lite mer klarhet. Men efter ett telefonsamtal som störde upp lite är jag lika tveksam och lika beslutsam som innan, när det gäller lycka och vägen dit.
Vi får se vad som händer nu, men ja, det är la gött.
Nu ringer det igen..
Kommentarer
Postat av: lubsan
let löser dig alltid. sägs det, och jag tror faktiskt att det gör det. Jag säger som lars, man måste gå igenom alla jobbiga saker för att kunna uppskatta det där lilla. en kaffepå stan' en bulle på sin födelsedag, en bra film eller en vän med underbara kramar! vi ses snart plutten! <3
Trackback
