airbiscuit

Jag vill bara gråta.

Jag blir så arg inombords, och det hjälpte inte precis med att en kompis länkade Blondinbellas videoblogg där hon går med sin kappa full med döda djur som hon bär upp som ingenting och pratar om hur mycket hon tycker om julmat och prinskorvar. Och att hon ens kan med att nämna sin mormor i hela sammanhanget, jag hade förfan skämts över att vara hennes fis i rymden ifall det nu skulle vara så. Fast för att vara sådär illa krävs det nog hela familjens påverkan, alla vännernas också. Hennes mormor är säkert pantad hon med.

Nej, nu räcker det med Blondinbella, jag tror att jag hade kunnat skriva en hel bok.

Tillbaka till julen. Jo, hemska högtid. Varför kallas det ens för högtid? Jävla lågtid är vad det är. Folk mår dåligt, kristendomen är skit. Många fler bekanta har dött än vad jag någonsin varit med om i mitt halvkorta liv. Vad i hela friden ska vi fira för? Om man bortser själva anledningarna, vilket jag tvekar på att någon kan svara på riktigt ordentligt, riktigtvärt, så är den stora frågan: Hur fan firar vi inte då? Jo, med en död jävla gris mitt på bordet.

Senapen är helt ok, men förfan, tänk lite va? Det finns inte en endaste jävla anledning till att fira, men ändå skapas ännu mer ofred hos djuren än vad vi kan hitta i vardagen. Ännu mer orättvisor, ännu mera död och ännu mer lidande. Om majoriteten inte ens kan inse hur samhället ligger till och hur stor press som ligger på djur i vardagen, hur ska dem då kunna se all onödig drama och liv som krossas under högtidens blindhet? "Nja, jag gillar väl inte julen så mycket. Men visst, för några klappar tar jag gärna några skivor av den saftiga skinkan." Eller; "Ät nu upp, annars får du inte öppna klapparna." Fast den allra finaste måste nog ändå vara den att dem flesta barnen, yngre/äldre skitsamma, barn i allmänhet gillar köttbullar och korv. Dem ifrågasätter inte ens vad det är dem stoppar i sig, och inte heller berättar föräldrarna. Respektlöst, och alldeles för jävligt.

 "Pack your bags, we're moving to Sweden, kids." -Jag har inte riktigt sådär jättemycket minnen från julen, vare sig dåliga eller bra. Jul var jul helt enkelt, något som alla firar, och varför skulle vi vara dem som var dem? Nej, precis. Vi hakade nog på, vår lilla familj i vår ensamhet med några klappar var och sån fin julmat som jag skrev om ovan. Men inte '01, då var det andra bullar, andra jävligheter och andra omständigheter. Andra mål.

Mamma och Pappa bestämde att vi skulle flytta till Sverige. Efter nästan åtta hela år i ett helt annat land, med mycket vänner, det mesta var bättre har jag kommit på nu i efterhand. Vi hade en dag kvar i skolan innan lovet, och den dagen spenderade jag med att gråta. Få hälsningar från alla mina vänner, grannar, bekanta, lärare, föräldrar skrivna på skoluniformens skjorta var en stor del av dagen. Att få ett sådant besked när man knappt vet hur man uttalar ordet 'svennebanan' ordentligt är mer att stå i än vad man kan tänka sig. Strax efter det skildes mina föräldrar, och vi satt med varsin julkapp på flyget. Vi hade öppnat allting annat innan. I ett hörn av en del av vardagsrummet, medan flyttsnubbarna bar ut resterande möbler ur huset.

 Väl i Sverige började kulturkrock efter kulturkrock, sedan språkkrock/familjekrock/vännerkrock. Och efter det skolkrock/mobbning och kärlekskrock, you name it, your pick. Minnena av den julen, den perioden innebär sjukt mycket mer än bara en julgran och julkappar och äcklig julskinka. Men när jag ändå är igång kan jag lika gärna sjunga min klagosång högre än tidigare.

 -"Det blir vad man gör det till." Nu ska jag supa ned migsjälv och låtsas som om ingenting har hänt och som om det vore mina sista öl.

Och Blondinbella: Kör upp prinskorven i röven, horjävel. Cheers!

Ikväll blir det en tur till mitt fina hem, till min fina mamma och till min fina lillebror som tydligen har fått sina julbetyg och det dräper om mvg:n! Duktigt, Joel!

Häromdagen/kvällen var sjukt värd. Trippen till Jönköping tog längre tid än räknat, och eftersom att gänget skulle ta pauser på alla möjliga ställen och pga diverse anledningar blev det ingen energi kvar åt att försöka hålla tiden. Men det gjorde inget, vi kom i tid och inte heller missade vi något.

Have Heart körde sin grej och var lika bra som dem tidigare gångerna jag sett dem, dock var det en skönare känsla i China-lokalen. Mer folk i en mindre lokal är mysigare helt enkelt! Kändes bra att träffa lite folk, och att hänga lite med Clarah. Andra gången ihop, woho.

Efteråt blev det roadtrip tillbaka till Alingsås för att lämna av Linus, och konstigt nog bara ett endaste stop, max. Grönmålet får 5/5 toasters, men kaffet ligger på minus alltså.

Vi hamnade tillslut iallafall inte upp hemma, utan i Jonathans sommarstuga i Horla utanför Alingsås. Himla fin skog runtom alltså, speciellt med mörkret, jättefint, inte alls läskigt. Värme och vatten fanns inte med i bilden, så det blev stickade kläder, el-paco-hattar och filtar framför brasan. Och kissa fick man göra ute, och ifall man hette Emmy var det tvunget med sällskap också.

Gött sänghäng blev det sen och dagen efter var huvudet fullt med rök och stugan likaså. Jag hoppas på att Killing the dream i Örebro blir lika fett, jag räknar dagarna i smyg tills den 4e januari! Nästan så att jag räknar halvdagar också! Efter det kanske det inte blir så mycket mera roligt..

Nu ska jag på julspel, tror jag.

Jag blir lite slut i kroppen alltså, vi måste prata. Och säkerligen är det mina trötta ögon och mina upprepade gäspningar som helst av allt vill prata, men jag måste erkänna att det hade varit väldigt skönt.

Vadå vänner? Jag måste veta hur du känner, annars blir allting mest obekvämt och jag blir osäkrare i längden. Ingen höjdare, ingenting att nöja sig med.

Kvällen var dock mysig, den vanliga röran lagades och käkades! Disken blev äntligen diskad och min sista cigarette blev även upprökt. Himla skönt, himla jobbigt, himla tråkigt med skola om sisådär sex timmar. Nu blir det fler One tree hill avsnitt (jag ska försöka ta mig igenom minst ett) och sen hoppas jag på att få somna ifred utan onödiga tankar. Kan det inte bara flyta på som det brukade? Liksom, antingen helt ut eller inte alls. Mellantinget gör mig galen, jag vill känna att det är ok närsom, jämt och hela tiden. Uh! Och nej, jag tänker inte ursäkta mina tankar och mina problem.

Men för att se det från den positiva sidan: Jag har inte insomningssvårigheter, och inte heller aids.

The world makes sense again! Godnatt.

Du får tänka på mig lite, tycker jag. Du ska åka men jag är kvar här, känns helt sjukt. Och inte bara för att pirret i magen stundvis är väldigt jobbigt, utan mer för att jag också vill åka någonstans. Jag har väntat lite mer än en liten stund på det, och har utan tvekan några år kvar av väntan till. Men hörru du, killen som jag alltid brukade titta på, jag är glad för din skull och är ännu gladare över att jag har fått hålla dig i handen lite.

Oavsett så sa Fäck det bäst en gång i tiden -"Kärlek är för bögar och handikappade."

Nu ska jag måla lite! Killing the dream utsöndras rätt överdrivet, rätt underbart, rätt fint.

Det som är värst är väl ändå tanken av att jag kanske inte ens är bjuden på bröllopet.

Idag somnade jag i skolans skönaste fåtölj och idag blev därmed världens bästa dag.

.. om man nu bortser från det att Ceremony spelar just nu och jag är hemma!

Oavsett vad syftet är, anledning till att du umgås med dem är, spelar det ingen roll. Jag vill veta hur vi står och jag har ingen lust att upptäcka en dag att jag har aids eller något annat äckligt för att du vägrar tala om det. Det enda jag får veta, eller snarare höra: Jag hänger med henne. Eller henne, eller henne. Eller hon där borta.

Jag vill ingenting med dig på det viset, och jag talar inte av ren svartsjuka. Men nu börjar det gå över gränsen och hos mig tar du min hand och låtsas som ingenting. Oavsett, så är jag inte på längre.

Hemma i Lysekil förövrigt! Spenderade gårkvällen framför datorskärmen och med familj, rätt skönt att inte göra något för en gångs skull. Det känns som om jag har blivit hur upptagen som helst, och det är jag verkligen inte van vid. Nu kan jag nog radera tankarna om att skaffa mig en hobby, och det känns ändå inte som om det vore det värsta.

Den nya lägenheten är hur mysig som helst, jag gillar den verkligen. Dock är den så pass lyhörd att man känner sig lika stor som shrek när man går igenom hallen och det bara knarrar vid varje steg man tar. Men det får väl kärringarna under tåla.

Morfars 75års dag firades förövrigt idag på Rosvik, enda restaurangen i Lysekil. Jag fick tsayspett och klyftpotatis och bearnaisesås och xider och mmmmmmmmmmmmm åh, gott.

Jag väntar fortfarande ivrigt på svar från Bohuslänningen, om att få börja skriva där. Och skickade dessutom ut en intresseanmälan och ett halvt cv till Junkyard för att få börja skriva för deras JUNK- nya internetportal. Så lite hoppas jag på nu, bara för att jag kan.

Nä, nu blir det mer Ill Bill och hans klungor! Kanske té också.

Åh jag blir så trött på dig! Fan sluta gnäll, seriöst. Vi slipper varandra inom loppet av en vecka och det enda du gör är att dedikera din vardag mot att vara bitter mot alla i din närhet, förutom din älskade då, såklart. Hoppas att ni slår ihjäl varandra snart.

-
Rummet är så gott som färdigstädat! Garderoben står still, det orkar jag inte ta tag i än. Senare tar jag väl ned skiten från väggarna och packar resten. Vilken dag som helst nu.

Snart bor jag själv och då är det upp till mig att få allt att fungera! Woho!

Hur påverkar andra människor egentligen dig? Hur påverkas deras sätt ditt egna? Är du verkligen samma person med samma åsikter och värderingar jämt och ständigt?

Jag är rätt så osäker när det gäller sånt. Jag klassar mig själv personligen som någon som prioriterar rätt och har helt ok värderingar/normer/sån skit för det livet jag lever. Att ha orimliga värderingar är något som ingen verkar må bra av.

Men visst, aim high, då kanske du i alla fall når halvvägs.

Vad hände med det då? Du försvinner bort lite mer för varje dag som går, fast jag tror verkligen inte att du är medveten om det själv. Vad ska man säga då? Att man känner på sig att du hellre är någon annanstans med någon annan? Och vad ska du säga då egentligen? Ingenting vettigt alls.

Och nej, detta inlägget går inte ut på det man kan tro. Jag är bara arg, och besviken.

MEN OKOKOKOKOKOK. Du får göra som du vill och det vet du, du vet även om att jag ställer upp när som helst när det gäller vad som helst. Men inte ifall det fortsätter såhär och jag passar när det passar dig. Då är vänskapen inte likgiltig längre, och därmed ingen idé överhuvudtaget. Fast man ska ju inte springa före i tiden, det finns ju ingen som vet vad som kommer hända nästa vecka eller nästa månad när det gäller sånt här. Jag hoppas lite halvt, och såklart i smyg på att allt tar en 180-twist och jag får tillbaka min bästa vän.

Men man ska alltid tacka den man ska tacka för ny fin bekantskap, absolut, för det har jag minsann fått på köpet!

Allt verkar lösa sig nu, och det känns faktiskt skönt att äntligen ha turen vid sin sida, dock är jag lite nervös inför hur allt verkligen kommer att lösa sig. Efter en tursväng måste man väl mötas av en bit otur som jämnar ut det hela lite? Måste man inte det? Vad klassas som tur och otur då? Pengar, lycka, vänner, ett liv med ett naturligt flyt? Eller kanske ett liv helt utan flyt.

Vänner, familj och en rätt förnuftig ekonomi är för mig inte helt på oturens sida. Och det har jag trots allt så gott som alltid haft, men det är inte alltid att det är något som man tänker så mycket eller ofta på precis, vilket är lite surt. För mig känns det som om att sålänge jag har de ovannämnda så har jag det ok. Mer än ok.

Med en ekonomi som får heta duga kan man göra rätt mycket utan att klagotillfällen dyker upp! Prioritering är viktigt. Eller kanske inte. Jag slösar pengar på det som känns nödvändigt, både för kroppen och för hälsan och för nöjets skull. Lite roadtrips till diverse spelningar har man nästan aldrig för lite pengar för, i alla fall inte i början på månaden då man har råd att slösa lite mera. Värre är det ju när man sitter sista veckan med sina 2kr på kortet, har varit på månadens roligaste grej och får veta att det händer något ännu roligare inom loppet av några dagar och man veeerkligen inte har råd. Sånt, mina vänner, är surt! Jag missade Deadfest och jag grämer(heter det så?) mig fortfarande över det, iochförsig så har det bara gått några veckor, men ändå. Det var tydligen ett jävla slag.

Men i alla fall, som vanligt har jag ingen aning om vad jag ska skriva om eller om det ens är något vettigt eller läsvärt. Personligen bryr jag mig nog inte speciellt mycket heller. Jag har ny laptop och ny skiva och myskläder på mig, det kan inte bli så mycket bättre i vilket fall. Men jag sitter här med Bob Dylans Greatest Hits och väntar in min otur sålänge ändå.

jag är så sjukt avundsjuk. hejdå!

hannah flyttar till amsterdam nästa söndag. om mindre än en vecka sitter hon på flygplatsen och har precis kommit fram till hennes framtida liv. gah.

jag vill just nu iochförsig inget mer än att strypa henne! önska att hon har det skit och kommer hem. att hon vantrivs som aldrig förr och att alla kommer att ogilla henne och i det lilla tillfället då hon känner sina inälvor skaka, att hon tänker på hur mycket hon saknar sin lillasyster och ÅKER HEM IGEN.

men det gör jag såklart inte. jag ler lite och ger henne en kram eller två, för jag är ju bara avundsjuk.

och nu är det nog dags för ännu en bit avreagering, det räckte inte med det förra inlägget.

pengar och sveriges ruttna system.
jag tycker faktiskt att det är helt ok med bidrag! jag lever själv på bidrag från staten, och sånt som staten har fixat och stökat med, för att få allt att gå runt.

inackorderingsbidrag för att kunna hantera skolan rätt och ha ork till att klara av saker. mitt underhållsbidrag får jag också, eftersom att jag inte bor hemma. men kanske är jag i främst behov av det för att jag har en pappa som ligger och gnider sig bland pengarna i en annan stad, och vägrar dela med sig. och för att hålla mitt psyke stabilt gentemot honom, har jag dom pengarna för att dämpa hur arg jag egentligen är. och det slutgiltliga: har man närvaro i skolan så har man studiebidrag. vilket jag egentligen inte förstår mig på. jag kan nästan sätta pengar på att vi är dom enda i hela vida världen som får betalt för att gå i skolan, få en utbildning (som vi faktiskt gör för våran egen skull).

personligen är väl pengarna helt ok att få, jag klagar inte precis. men all koncentration ligger på pengarna känns det som. jag menar: jag vill kunna plugga för min egen skull, gå i skolan för att kunna känna mig om ens liite smartare när jag kommit hem varje dag. men just nu är allt jag tänker på det att jag måste gå dit och få mitt förbannade bidrag och betala den ännu jävligare hyran. tillochmed våran egen framtid och våra framtida kunskaper och kanske tillochmed framtida tillgångar styrs av pengar.

men så vet ju alla det också -en gör skillnad, men mååånga gör förändringar, ibland stora förändringar. och hur dumt låter inte det att göra en 180-attitydsförändring (vilket i många fall inte hade varit helt fel, iochförsig..) och strunt i pengarna och plugga för vårat eget bästa?
... näe. skulle inte tro det.

jag känner mig grymt liten när jag sitter här framför min skärm och har en sån överdriven träsmak i röven att jag inget hellre vill ha än en kudde under min bakdel.

och nu kommer poängen (om det ens är någon, hm) med rubriken. vad kan man räkna med, när det gäller pengar? jag är student, och längre upp bland allt tjat nämnde jag mina fina bidrag (jag måste tillägga att jag spenderade hela sommaren med att jobba ihop hyror/skulder osvosv då bidragen inte fanns där, jag är faktiskt inte den som är lat)!

men iallafall: när sommaren slutade, började även studiebidraget och inackorderingsbidraget att komma igång igen (trodde jag). en liten skillnad var det sedan förra året, reglerna och utgivningsdatumen för bidragen har ändrats, och tydligen får man inga pengar förren i slutet av september.

jahapp. "ok" -kul att ni säger till.

min kära moder ligger ute med ca 4500kr, som hon egentligen inte alls har, och det finns inget eller ingen som står vid hennes sida i detta fallet. jag har fyra syskon, varav 2 bor hemma hos henne och en är hemma ibland och den andra ser jag knappt röken av. men pengarna går till min hyra. och här igen kan jag nämna att jag känner mig alldeles för liten i situationen i sig för att kunna göra nångonting åt det. vi får stöd, men inte tillräckligt. och vad kan man göra när det stödet man räknat med att få, inte är att räkna med? och tillråga så fick jag oturen på min sida och mina arbetsgivare "glömdde" att sätta in mer än halva min lön.

vad som brister vet vi redan, vad som suger, ja, det vet vi också. men jag har inte kommit så långt att jag har klurat ut någon lösning än, men det kommer väl någon dag då jag eller någon annan orkar lägga ned tillräckligt med energi när det gäller både att plugga sveriges uppbyggnad, och alldeles för dumma politiker.

nu ska jag gå och skita lite pengar, brb lol.

vad kan man göra när människor får fel uppfattning? och inte fel uppfattning som om att -ojdå, det var ju tråkigt! utan en riktigt hjärtskärande uppfattning. vad gör man, och vad är det som går i sönder inombords?

jag pratar om allt och ingenting oftast, men just nu är jag bara arg. och besviken.
som människa med en sexualitet som dom flesta har man sex med den enstaka människan/människorna man vill ha sex med. frivilligt sex. oftast bra sex faktiskt, och en bra känsla inombords är att räkna med iallafall. men att ha såkallat "hämnd-sex", och sedan få höra den mest nedsättande kommentaren någonsin efteråt? -vill du ha betalt?

vad är det då man har gjort för att snubben ska få den uppfattningen. jag kan bara tänka mig hur jag själv skulle reagera, som inte är flörtig av något slag mot någon. den som står mig närmast var den som fick smällen, och jag vet bara vilket slag i ansiktet det var att höra. slag överallt.

hon gillar att vara ute. hon är nybliven krogmänniska, och har nyss upptäckt att hon faktiskt trivs i fina kläder. hon är rak, ärlig och har den bästa humorn i världen.

ångest är för människor som förtjänar det, inte för människor som är rädd om andras samveten utöver sitt egna.

ibland ploppar det ut stora ord från små människor, och jag står kvar och ser förvånad ut.
det kan handla om en mening, eller den självklara kunskapen vissa har förfogats med; att kunna prata samt lyssna på människor. oavsett så kan det bli så att man står helt mållös inför människorna som bara vill en väl. i slutändan gör det mig glad, och har en viss påverkan på att jag känner mig delaktig i att för en gångs skull vara nere på jorden. och inte uppe eller nere och snurrar någon annanstans.

förövrigt bestämde jag mig förut för att dra på augustibuller i slutet på månaden. det är billigt och bra i jämförelse med andra aktuella sommarfestivaler och det innebär att jag kan lägga mer pengar på annat. jag behöver nya skor, och känner att jag är i ett desperat behov av en kamera. det ska faktiskt bli lite skönt att komma tillbaka till skolan och knäppa av sig lite. all denna fritid gör att man får en otrolig fantasi och hur mycket tankar som helst. det är därför jag har börjat skriva av mig lite här, det är nästintill ofattbart. det är nästan så att jag blir lite förvånad.

nu ska jag fortsätta äta kylskåpskall thaimat.

jag har på känn att sommaren inte kommer bli den bästa. det vi alla har sett fram emot har redan varit, och nästa efterlängtade händelse är inte förren i slutet på augusti. ungefär samtidigt som skolan börjar, och det känns alldeles för tråkigt att längta till.

jag har ingen att spendera mina dagar med heller, eller jo, visst har jag det. men det blir bara fel. så det är lika bra att jobba så mycket jag kan, betala hyran och skulden, och sedan kunna dra ut och handla lite och resa lite i sverige och träffa lite skönt folk. och såklart hoppas på att det runtomkring en löser sig! men jag måste säga, det var hundra år sedan jag var och hälsade på kompisar som bor längre upp, och det känns lite surt.

och nu orkar jag nog inte skriva mera. inte om migsjälv och mina personliga klagomål iallafall! det kanske kommer nåt inlägg med lite mera striktare åsikter sedan, säkert något jättelöjligt.


- ..but i think i'd rather keep my ear clean.

vi förstör och förstör. vi går bara framåt i tiden, men bakåt i sinnet. människan vet mer än någonsin om våran miljösituation och alla problem som fortfarande finns till. men vad gör vi? vad händer? jo, vi går bakåt. vi uppför oss som om vi vore grottmänniskor, fast elakare. istället för att 'jag är hungrig, jag går ut och hugger en kamel nu', så är det... 'hm. hur ska jag kunna få folk att nappa på mina produkter(som egentligen inte är mina egna produkter, utan andras liv som jag väljer att utnyttja och sedan kalla det för kött av fin kvalité, betoning på fin kvalité)? hur ska jag kunna tjäna så mycket pengar som möjligt utan att lägga ner så mycket som industrin "förtjänar"? jofan, men vi kör på det. jag köper dom billiga små burarna, för det är bara mina pengar och mitt företag som räknas, konsumenterna av min produkt får aldrig veta vad de stoppar i sig och mmm snart är jag rik, och då får jag min makt och kan ge min älskade man ett par nya kulor och minstingen kan få en ny fin cross som förstör miljön ännu mera. fula jävla pengar, och blåsta människor.

ifall jag hade varit rik, visst, ifall jag nu hade kunnat bli glad av enbart pengarna(vilket jag faktiskt tvekar på att jag kan bli. det är en av många faktorer som krävs, men det är ingen avgörande faktor.), så hade jag aldrig kunnat med att spendera och njuta av fula pengar. svarta pengar. jag hade velat spendera mina pengar med gott samvete, och såklart spenderat dem på andra saker än nya föremål. en matierialiserad värld med överproducerade produkter som inte ens är våra egna.

och det är ett prevelegium att vi har det så bra som vi har det här på jorden(oavsett hur dumt det är, så är det faktiskt så att vi kan välja att blunda inför allt. vi kan flytta till någon tropisk ö någonstans nedanför ekvatorn, och leva med kokosnötter och palmer, överlåta miljöförstörelsen och utnyttjandet av liv och individer till andra.), men varför ska vi hela tiden utnyttja så mycket vi kan? varför nöjer vi oss inte bara med det som vi har? varför måste människor bli maktgalna och pengagalna. makt i sig är väl egentligen en fråga av personlighet och prioriteringar samt miljö(och med det menar jag uppväxt/område och även religion ifall man nu är så dum), men hur jävla snett ska det behöva gå? människan är fan skamlig och jag är trött på det. och det värsta är att jag känner mig alldeles för liten för att kunna göra skillnad. jag står på mig än så länge, jag går min väg och följer mina värderingar. och det viktigaste för mig är att mitt samvete är rent. se till att ditt också blir det.

http://www.metro.se/se/article/2008/06/09/14/5434-65/index.xml

jag stöttar en vegansk kost helt ut, men vissa delar av det som sagts är faktiskt sant; man måste vara påläst.
som alla vet behöver kroppen sina ämnen, vitaminer och mineraler för att kunna fungera på det sättet som kroppen förtjänar att göra. men jag förstår faktiskt inte, ifall man nu inte är påläst, hur ska man då kunna stå upp för sin sak fullt ut och utöver det även trycka på sina barn det? visst, bra tänkt, djur har rättigheter och mjölk är äckligt osvosv, men hur ska ditt barn klara sig? barnet litar såklart på dig, du är ju hjälten och den "vuxna"(och därmed vet du bäst), och jag tror knappast ungen klagar och ifrågasätter(särskilt inte eftersom att vegmat är godare). klassen är ute och grillar och hon har soyakorv. "varför har jag sån korv mamma?" och klart som fan att mamman svarar att den är godare, för det är den faktiskt. och mer miljövänlig också för den delen. men på artikeln låter det inte ens som om att hon fick soyakorv, inga ersättningsprodukter. det var att äta eller hålla-käft-och-vara-hungrig, och där kommer mamman in igen och "hon fick väl gå hungrig".

artikeln får veganer att framstå som fånar, det svenska folket kommer dra alla veganer över en kant och få sig ännu ett lyckorus över att dom är har sån tur att just dom sitter med en 90grammare i ena näven. och det är inte första gången som det händer heller. svenskar är fasta i sina äckliga traditioner och rutiner, och sen så kommer miljöfrågan in i bilden igen; varenda svensk säger sig vara miljövän som kämpar och står i med både det ena och det andra och tom. det tredje bara för att. men så tar man en titt på statistik över vart den största procentandelen av miljöförstörelse kommer ifrån. JO, oj, det var visst köttindustrin. dock måste jag ju säga att det främst gäller i USA som har så grymt stor köttproduktion, men oavsett land; du är köttätare överallt, du är inte så jävla miljömedveten som du tror dig vara. och det stör jag mig på, förändringar kan visst leda till något sämre, men oftast så mognar man som person och utvecklas psykiskt oavsett om slutresultatet på förändringen är till det negativa eller positiva. se positivt åt förändring! det kan räcka med att byta ut 2-3måltider i veckan till vegetariskt.

och det är inte konstigt att man som vegan i dagens läge måste försvara sig själv för det man väljer att inte ha på sin tallrik.


over and out, penisinlägg

WE KILLED IT stars lead the way home then the sidewalks ending
and I don't recall why we're still pretending
turn myself in for crimes I didn't commit
i needed to feel truly innocent

there was a song and I forget the name of it
it seemed sincere and this is kind of how it went
"it's one of those nights when you're
not sure who the real you is anymore"

generations can be whatever they want to
it's mid-afternoon and I'll be leaving soon
survivors are few and far between,
between two parked cars headed for anywhere
cause anywhere is better than here
and in the ride, I become aware I'm probably not going anywhere


we are so conditioned to fall
it's sad; the song of the year is still nothing at all.                                                            



sådär, då var första inlägget lagt och det känns lika bra som när jag hade min andra blogg.
dock har jag det på känn att denna kommer vara ännu mera fylld med åsikter och skitsnack! enjoy.